Pirums historia

Pirum är namnet på en plats i Ekens skärgård ute på Kållandsö. Här fanns det under den första delen av 1800-talet en beryktad sjömanskrog. Många tror att krogen har gett namn åt platsen eftersom pirum kan ha betydelsen att vara lite berusad. Namnet Pirum är dock äldre än så och finns i husförhörsböcker från Kållandsö för mer än två hundra år sedan. Möjligen kan det vara så att platsens namn gett upphov till begreppet sedan krogen gjort det känt.

Kyrkomålaren C.J. Kunkell föddes i Stralsund, och kom till Kållandsö 1798. Där gifte han sig med brännmästare Hovanders dotter Lena och de bosatte sig i torpet Beatelund under Traneberg. Efter ett antal processer med Tranebergs ägare, major von Becker, så blev paret fördrivet till det avlägsna Pirum. För att inte svälta ihjäl så började Lena Kunkell bränna brännvin och sälja till ortsbefolkningen och sjömännen på Pirum.

Vid Pirum fanns vid denna tid både en skyddad hamn för segelskutorna samt ett litet reparationsvarv. Vid den närbelägna ön L:a Transön blev det sedan ångbåtsstation med godsmagasin och ångbåtsbrygga. En tid hade också L:a Transön krogrättigheter. En tredje sjömanskrog fanns under en tid på Stora Eken i östra skärgården. Det var dock Pirum som var den mest frekventerade krogen. På höstarna med långvariga stormar stod masterna som en skog från de ankrade segelskutorna utan för Pirum. På kvällarna rodde skeppsfolket in till krogen dit brännvinet forslades från brännerierna på Traneberg och Nore.

Liksom hamnstädernas sjömanskrogar så fanns det också på Pirum bordellflickor. Flera av dessa är kända och en av dem fick till ålderdomshem en liten stuga, som ännu står kvar vid Nybygget på Kållandsö.

Gustav kunkell och hans hustru Stina Christiansdotter, vanligen kallad "Christensia" som förestod krogen under 1800-talets första hälft fick svara inför kyrkorådet. I ett kyrkorådsprotokoll från 1842 finns följande anteckning: "Oskick med omåttligt brännvinsdrickande, slagsmål samt ogudaktigt leverne har påtalats från krogen Pirum". Gustav Kunkell var skeppare och lots, så det var hans hustru som drev krogrörelsen. Christensia har gått till historien som riktigt rivjärn. Förslagen och orädd fruktade hon inte de rusiga sjömännen. Det har berättats att då stämningen blev för hög, och det drog ihop sig till slagsmål, kastade hon aska och glöd i ansiktet på bråkmakarna. Vid stängningsdags glödgade Christensia eldgaffeln i den öppna spisen och med den framför sig jagade hon ut de fulla sjömännen.

Någon bestämd tidpunkt då krogen upphörde kan inte ges, men efter kyrkorådets varning, då verksamheten blev satt under uppsikt, så dog rörelsen ut så småningom.

Källa: Vänerminnen - Berättelser om sjöfart och människor runt Vänern/Simon Granath